﻿<aq>I norska regeringens betänkande den 21
oktober 1861 och i sammansatta statsrådet
den 18 febriari 1862 kommo de båda
motsatta menngarna fram, i en form och
med en argimentering, som allt sedan
fasthållits. Den svenska ståndpunkten hål-
ler sig helt enkelt till lagens bokstäfver;
der talas <i>utan begränsning</i> om sådana sa
ker, som angå begge rikena — det står
<i>icke:</i> »begge rikena <i>såsom ett helt</i>» —
och derför finnes intet skäl att göra skil
nad mellan rent unionella frågor, de der
på en gång och i samma grad angå begge,
och andra, de der hafva ett mera omedel-
bart intresse för en af parterna; de höra
<i>alla under</i> paragrafens räckvidd; de måste
alla inför sammansatta statsrådsformer.
Häremot stälde sig nu den norska uppfatt-
ningen med en dylik distinktion inom begge-
lands-frågornas område: § 5 gäller endast
sådana, der rikena i kraft af riksakten
framstå som en enhet, så att beslutet ge-
mensamt expedieras, alltså <i>de rent unio-
nella frågor, som uppräknas i riksaktens
§ 4;</i> dessutom medgåfves, att äfven de frå-
gor höra hit, som direkt beröra det kon-
stitutionella förhållandet mellan rikena
(ändringar i riksakten). Men deremot af-
visades bestämdt den tolkning, enligt hvil-
ken äfven särskilda, det ena rikets frågor
skulle kunna komma inför sammansatta
statsråd, derest de på något sätt kunde
anses intressera det andra riket.</aq>